Har tittat på "Alla vi barn i bullerbyn", "Nils Karlsson Pyssling" och "Emil i Lönneberga, Emil och Griseknore och Nya hyss med Emil i Lönneberga" och jag är förhäxad! Hur kan hon, 11 år efter sin död, fortfarande förhäxa mitt sinne med barnsagor? Jag är helt..tagen.. Barnen har inget att leka med, då hittar dom på en lek där de inte behövs någonting! Idag tar barnen fram sin surfplatta och skjuter fåglar.. Jag vill inte att mina barn ska växa upp så, jag vill att dom ska växa upp på landet, i en skog om så vill. UT I SKOGEN MED ER! Jag mins att jag och Angelica gick i fler timmar på upptäcksfärder i skogen än vad de finns täd i den. Hittade vi något kryp, ja, då blev vi nyfikna och följde efter de för att se var den bodde, eller var påväg. Vi rullade höbalar som i sdean lekte på (tills bonden blev arg på oss. Haha). Vi byggde gungor, kojor, broar över vatten UTE I SKOGEN!

 

Astrid beskrev sin barndom som trygg och fri. Trygg genom vuxna som barnen kunde ty sig till, och frihet att kunna leka på gården utan att vuxna la sig i (då de hade fullt upp med sitt). Så vill jag att mina barn ska växa upp med. På en gård med massa frihet och trygghet. Bland hästar, kor, får, getter, grisar och höns. De ska veta var mat kommer från! Inte tro att kött kommer från förpackningar, veta vad som händer med djuren, hur man får en ko att ge mjölk, hur man får höns att lägga ägg och hur man får fårens ull att bli tråd som blir käder. Snälla, ge mig de livet! Livet ur en Astrid Lindgren-saga..