NEJ!

 

I tisdags (vad fort tiden går!! Snart är det jul!) var jag i stallet och hjälpte till. Vem är de jag försöker lura egentligen? De är ju där jag vill vara!!!! Jag älskar dom små kossorna, men de är med hästar jag vill leva mitt liv! Varför är alltning så hårt och orättvist?

 

Såg att Angelica skrivit om sina kramper, och vi är ju "ha ont"-klubben så ja hakar på. Jag har så jävulskt ont i mitt knä och de tär verklige på allt i min omgivnig! Jag jobbar inte på lika glatt och bra, jag är arg hela tiden och mitt humör sviktar något otroligt och de får Mats smaka på.. Allt gör ont! Hela tiden, dag som natt. Nu när jag bara sitter här. Känns som att någon hugger en grov spik rakt in i knät och gojsar runt denmed en cirkel formad rörelse. AJ! Smärta.. gråter.. aaahh..

 

Livet är bra orättvis och de vet vi. Det finns ju faktiskt "smärtfria" personer som vill ha ett stillasittande jobb. Varför kan vi inte byta? Jag måste få mitt knä fixat, jag måste börja rida, jag måste utbilda mig inom häst och jag måste ha med dom genom hela livet! Ge mig styrka!! Ska ringa sjukgmnasten (igen) för nu har de gått tre veckor sen sist, och de blir bara värre och värre... Hoppas av hela mitt hjärta att de blir bättre efter en operation till så jag kan börja leva mitt liv igen!