Lyssnar på Winnerbäck och får känslan tillbaka som jag hade innan livet egentligen började. När vi satt på min balkong i kvällsolen och åt glass. När vi inte hade någon verklighetsuppfattning, eller någon anning om hur livet skulle börja. För när vi satt där som små nyvärpta ägg som inte ens hade en tanke på att kläckas trodde jag att de var livet, men nu inser jag att livet inte hade börjat än. Bilden över hur ett liv såg ut var så främmande mot hur livet sen blev.

 

När jag blev en Björk kläcktes jag till en liten kyckling, och nu känner jag att dunet börjar bytas ut mot fjädrar. Men vem vet? Om 5 år till kanske jag forfarande inte kläckts!